Paranoja

Jag är inte lycklig. Det är ingen idé att låtsas, även om jag ofta gärna drar på den glada masken. För det är ju inte Jag då? Egentligen är det otroligt få i världen som är lyckliga. Det får mig att tänka på lite nya banor. Jag talar utifrån mig. Man kan ju liksom inte tala för alla. Men varför lägga ner så jävla mkt tid på att sitta hemma och deppa sönder? Varför inte bara göra det bästa av situationen? Det är skillnad på att ibland behöva lite tid att tänka men jämt? Nu jävlar. Jag har faktiskt många, fina, underbara vänner omkring mig. Att spendera tid med dom är ju fanemej helt sjukt kul. Jag har faktiskt en hel familj, inte alla som har det. Jag har hästarna som, för stunden, gör mig lycklig. Dom är helt underbara ska ni veta. Tänker satsa på hästarna både yrkesmässigt och så som jag redan gör nu i framtiden och den tanken får mig att vilja leva vidare. Att leva bland hästar dygnet runt är en livsstil. Inte en hobby. Och det är den livsstilen jag älskar. Att ha något att brinna för så mycket är helt underbart. Och jag är jävligt glad att jag har ett intresse som jag lägger ner hela min själ för, som jag dess utom alltid tycker är lika roligt. Tröttnar aldrig. Jag har aldrig nånsin känt att jag har tröttnat eller lessnat på det en enda sekund under dom åren jag har ridit och handskats med hästar iaf. Mitt intresse har till och med räddat mitt liv. Det känns också underbart. Jag vet att så länge jag lever ett liv där hästarna ingår så kommer det mesta alltid att lösa sig.

Jag, och säkert många andra hästmänniskor, har fått höra kommentarer som "men skit i ridningen för en gång skull" eller hur otroligt överskattat ridning är. Hur patetiskt man är som lägger hästarna före allt annat och hur man kan älska såna stinkande djur. Eller "vad är det som är så himla kul med att bara åka runt på ett djur?" Då kan ju jag fråga alla fotbolsspelare i eliten vad som är så kul med att springa efter en ynka liten boll? Det är samma sak! Fotbollseliten lägger också ner hela sin själ på ett intresse och en livsstil dom älskar. Och det är alldeles rätt. Man ska göra det man älskar. Man får oftast kämpa för det man verkligen älskar. och det är också en udnerbar känsla. Att ha uppnått. Genom att kämpa. Hästar är levande djur och jag säger åter igen, för mig är dom underbara och när jag handskas med dom så älskar jag det. Vissa känner man mer för än andra. Men alla är speciella på sitt sätt. Att rida ut i skogen och låta tankarna klarna är en frihetskänsla. Eller när man har klarat en utmaning som att hoppa en bana felfritt eller lyckats få den vildaste, galnaste hästen lugn. Lika mycket frihetskänsla som när en fotbollspelare gör mål i en avgörande match eller när en maratonlöpare springer först in i mål. Att bara klappa en häst och se den in i ögonen är nästan lycka för mig.

Åter igen, är jag otroligt glad över vad jag egentligen har i min omgivning. Hästarna, vännerna och familjen som stöttar mig hur mkt som helst. Det är ju alla dom som gör mig levande.  Att mysa med en häst som alltid lyssnar på alla problem, att prata och gråta mot en väns axel, familjen som önskar mig lycka till och hjälper mig när jag ska anta en svår utmaning, och som alltid finns där. Det är fint. Och det betyder. Det gör det verkligen.

Jag vet att det finns dom som inte tänker på det dom egentligen har. Ta vara på det ni har, ta vara på dom som betyder! För det är dom som faktiskt gör ert liv levnadsvärt. Utan dom skulle ni inte klara er. Vilka dom än är.

Tack och hej.

/S


Jag&Relámpago<3

Utdraget ur Sabrines blogg på Lunarstorm.se
Lunarnick: Rosamarsipanros